linawilhelminakallqvist

Tillbaka på jobbet efter en veckas ledighet och det känns som det ska kännas att jobba (för hur många ÄLSKAR att jobba? vavava?). Under lediga veckan har jag och min partner in crime (läs Erica) slitit ner tapeterna i mitt vardagsrum och det är fan så mycket snyggare med betongväggen än vad det var med den där fula tapeten som satt uppe tidigare, tålde den inte.
 One down, one to go. Fondtapeten i sovrummet ska nämligen också ner och väggarna ska målas i en härlig djup lugnande färg (vilken är ännu oklar, planerna smids fortfarande).

Nu behöver jag alltså bara leta rätt på en ny passande tapet som jag faktiskt tål (och älskar, vilket kommer ta ett tag att hitta den perfekta) fast två kandidater har jag hittat. Antingen blir det lite varmare mörk färg (var lite inne på brunt typ...) eller en ljusare med något fint mönster... Ah, blir tokig. Sofforna är vita, soffbord + tvbänk är svarta och detaljer som matta, ljuslyktor och gardiner är lila (som typ ALLT annat i lägenheten. Det syns att det är en tjej som bor där, ska ni veta!) så jag är lite kluven. Dessa två står det mellan just nu, men känner jag mig själv så kommer jag hitta flera inom kort:

Sötnosar, vad glad ni gör mig! Ni hänger med och håller hoppet uppe att jag ska skriva mer än vad jag gör. Härligt att se trogna läsare, trots att jag inte förtjänar er med min dåliga uppdatering.

Ledsen att säga att jag gjort den fasliga upptäckten att man inte har något socialt liv varannan vecka när man jobbar natt som jag gör. Tragiskt, men sant. Hinner inte umgås med någon, knappt prata med någon heller för den delen. Kommer hem och sover vid åtta på morgonen, sover till mellan tre och fem och sen slappar tills det är dags att åka igen.

Men jag klagar inte, för varannan vecka ledigt gör det så värt det! Den största anledningen till att det är så bra är att jag kan hälsa på min mamma (som snart flyttar till Bryssel) oftare än om jag hade en vanligt dagjobb! Sen är det ju bra gött att få ligga och dra sig länge om mornarna, ska ni veta!

Hur är det med er? Mår ni bra? Vad hände med vädret? Varför finns det inget bra på tvn? Tjaa.. Frågorna är många och svaren få, som en gammal man säger (vilken gammal man undrar ni? Sa ju det... Frågor, men inga svar....)

2 nätter till och sen får jag sova om nätterna i en vecka. Men vad ska jag göra om dagarna då? Shoppa är uteslutet (nackdelen med att bo ensam är att man måste prioritera utgifterna "lite", it sucks. Gud vad fort man fick växa upp helt plötsligt...), pojkvännen jobbar över, så det blir ju också uteslutet..

Åh, på tal om pojkvän! Nästa fredag (22 juli) har vi varit tillsammans i ett halvår. Helt galet vad fort det har fått. Känns fortfarande helt fantastiskt, och jag har aldrig varit kärare än nu (jag vet att man MÅSTE säga det, typ som att manmåste tycka att sitt egna barn är söt, men det är så sant det kan bli). Berättade tillochmed för gynekologen (sorry, men vi är öppna i den här bloggen) senast jag var där att han är min drömprins, och så är det! Det man säger till gynkan det stämmer ju alltid (eller hur mina vänner, ni vet vilka jag syftar på... "jag ska sluta röka" och "ja, jag använder alltid kondom"... Äsch, jag älskar er ändå)!

Här får ni en putti-nutt-gulli-gull-bild. Bara för att markera mina ord, liksom...

Fast inte kallblodigt, för jag fick världens ångestattak och storgrinade bakom ratten. Yes, ni gissade rätt, ikväll på vägen till jobbet körde jag över en grävling.

FYFAN, vad jag mår dåligt. Han sprang över motorvägen och stannade till vänster om min körfil, så jag saktade ner så mycket jag kunde (utan att tvärnita så min hund skulle flyga fram) och väjde över refugen till höger, men tror ni inte att pucko-grävlingen VÄNDER och springer tillbaka, dit jag väjt av.

Känslan när däcket kör över grävlingen fick mitt hjärta att hoppa upp i halsen på mig, och jag blev aldeles kall i kroppen. Jag DÖDADE ett djur, inte en fluga eller en lite groda man kan råka köra över, utan att hyffsat stort däggdjur.

Tur att jag har väldens bästa mamma som tröstar en (läs skrattar åt mig, den jäveln) när jag ringer och tror att jag ska tuppa av efter chocken! Tack för den mamma, men du är bra ibland iallafall.... :)



Förlåt grävlis, men du har det bätte nu!