linawilhelminakallqvist

...eller bara smådeppig. Ska jag vara helt ärlig så är det lite samma sak för mig. Iallafall många gånger.
För mycket ledig tid för mig betyder oftast för mycket tankar, vilket många gånger inte är så positivt.

Men idag är det inte heller negativt. Det är bra för mig att inse det jag har börjat inse.
Jag har sedan några år tillbaka byggt upp en mur omkring mig, och inbillat mig att "ensam är stark", just för att jag fått uppleva att livet inte är rättvist och att hemska saker kan hända en när man minst kunde förutse det. Händelser som format mig till den person jag är idag, både på gott (det tar emot att säga gott, trots att det till visst del är sant) och ont. Jag har blivit självständig, byggt upp en stark fasad, och har fått ett stort självförtroende vilket i sin tur får mig att uppskatta allt omkring mig på ett helt annat sätt.

Även om dessa "egenskaper" verkar låta positiva är det även negativt för mig. Som tidigare nämnt har jag fått hjälpa mig själv många gånger som jag kännt att jag har varit påväg ner, och det har fått mig att bli starkare och mindre sårbar, men det jag nu börjar inse är att det är vackert att vara sårbar på rätt sätt. Jag har börjat inse att jag inte alls vill vara ensam och stark, jag vill ha någon att vara stark tillsammans med, jag vill vara ett team som står emot regnets piskor och åskans hårda skrik. Jag vill vara en klippa i stormen för någon annan, precis som jag fått vara min egna klippa i stormarna.

Here is my confession;
jag är inte så stark när det väl kommer till kritan. Jag är sårbar, med jag ville inte tro det.