Ett mirakel, jag är lycklig
Nick Brandt, my hero
För att ni inte ska tro att jag totalt tappat förståndet efter det intensiva inlägget, så skriver jag en liten rad nu!
Sista jobbpasset för veckan, sedan är jag ledig i hela... håll i er... 18 dagar! Ska bli underbart skönt att få vila upp mig. Dock börjar semestern med ganska hög fart. Imorgon (idag, fredag) är det tvättdag och sedan ska jag och min kära vän Stephanie ut och knyta vänskapsband med spritbaren. Efter detta ska jag upp tidigt på lördag morgon för att vid nio-snåret åka ut till Ekerö och hälsa på Kiera hos hennes nya familj. Tar med mig Neo så att mina fina hundar får träffas och leka lite. Efter detta blir det rally till Dalarö för att lämna Neo hos Stephanie över helgen, eftersom att jag och Andreas åker iväg på kryssning lördag-söndag!
Ja, herregud vilken fart. Men det ska nog gå bra med lite planering!
Jag har förresten kärat ner mig totalt i Nick Brandt's fotografier (Han har just nu utställning på Fotografiska, värt att gå och titta, lovar er!), och blir helt förvirrad av mina känslor när jag tittar på dom. Jag känner mig både sorgsen och lyckligt och det hugger till i magen när jag ser dessa otroligt vackra fotografier! Ska försöka få tag på lite bilder och göra en tavelvägg blandat med Nick Brandt och mina fotografier. Kommer säker bli grymt!
Här är några smakprov från hans utställning:
Blomman i asfalten...
... är när man kommer till jobbet och möts av en underbar kollega, som dessutom har ritat ett hjärta på min matlåda. Helvete alltså, till och med detta får mig att gråta. Fast av anledningen av att jag känner mig uppskattad och omtyckt.
This too shall pass
(Förlåt alla ni som läser detta och inte hade en aning om att jag faktiskt kan såhär fula ord)
Har kommit in i nån jävla depression igen, jag pallar inte. Precis som förra året, då åkte jag till Cypern med min fina vän Erica, solade badade och blev ninjafull på paraplydrinkar varje kväll. Vad gör jag nu? Jobbar på natten ensam, perfekt. Inte. FAN FAN FAN. Jag behöver komma bort, behöver försvinna, behöver börja om på nytt. Göra om, göra rätt.
Kan inte sluta gråta, vet inte vad det är med mig. Gråter fan för allting. Gråter för att mjölken är slut och eftersom att jag bor ensam är det bara jag som kan köpa ny. Gråter för att jag bor ensam. Gråter när jag öppnar min garderob. Gråter för att jag förlorar vänner. Gråter för att min röv har blivit för stor för mina jeans. Gråter för att min hund börjar bli gammal och folk kan FAN INTE SLUTA KOMMENTERA DET!!!! FAN.
Jag tål inte dålig energi. Vill göra mig av med allt. Skaffa nytt av precis allt. Köper massa nya ljusstakar i mysiga varma färger för att kompensera min känsla inombords. Min kalla, hårda känsla. Känslan av att inte höra hemma någonstans. Så jävla hemskt. Står mitt i mellan allt. Pappa har flyttat till en annan stad. Mamma har flyttat till ett annat land. Båda har nya familjer. Kul för dom, är genuint glad för dem båda. MEN JAG DÅ?! Fattar ni hur förstörd jag är eller? Jag älskar min bror mer än vad han verkar fatta, men vi umgås inte. Känner mig utanför allting. Känner mig fan utanför mig själv.
Nu är det FAN dags för lite förändrig. Sluta äta skit bara för att jag inte pallar laga mat till mig själv (vem FAN vill laga mat och sitta själv och äta?! Så jävla patetisk!), börja gå långpromenader i solen så man kanske mot all jävla förmodan blir lite piggare på livet.
Den här bloggen ska fan inte vara rosa, den ska vara svart (okej, kanske inte svart, men mörkgrå iallafall)!!
