Life.. No one gets out alive in the end.
Sitter och funderar, precis som vanligt på jobbet när jag är uppe mitt i natten helt ensam. Bara jag och mina tankar, det enda man faktiskt kan lita på. Ibland kan jag inte ens lita på mina egna tankar, ibland gör de mig galen. Helt jävla galen. Så galen att jag tror att det brister snart.. Jag puttade ut min pojkvän ur lägeheten, sa till honom att han kan dra åt helvete och att jag aldrig mer vill se honom. Varför? Jag älskar ju honom? Jo, därför att mina tankar fick för sig att jag inte betyder något för honom bara för att han inte plockade ur diskmaskinen. Bara för att han var trött och ville ligga i sängen ett litet tag innan vi gick ut och handlade mat. Jävla tankar, fan ta er!
Kollar på lite gamla bilder. Bilder på mig själv, på vänner, på gamla pojkvänner. Tänkt vad livet går undan när man är i tonåren och når 20-åren. Man har hunnit byta vänner ca 100 gånger, man tror man har levt, varit lycklig och sedan blivit krossad, nertrampad och förstörd.
Min teori är att man i tonåren får uppleva så otroligt många känslor som man inte är redo för, som gör att man blir förstörd, och att man sedan när man träffar "den rätta" och ska bilda familj och ha en sjukt tråkigt jobb som man hatar, det är då man börjar jobba med limmet. Man börjar limma och laga allt som gick sönder under de första 20-25 åren. Det innebär alltså att livet först går ut på att bli förstörd för att sedan gå ut på att spendera resten av livet med att laga allt. Herregud vad många saker inombords som gick sönder. Mer för andra än för vissa. Men trasiga, ja det är vi allihopa.
Ser bilder på en föredetta pojkvän. Vem är han? Det är bara 3 år sedan vi sågs, sedan vi älskade varandra, ÄLSKADE varandra, och nu vet jag knappt vem han är? Livet. Det är det det är. Man glömmer, förtränger. Går vidare. Man använder andra människor som tidsfördrifter. Varför? För att få livet att gå fortare?
Du är den vackraste på hela jorden. Jag älskar dig. Det kommer alltid vara vi. Jag är så lycklig att få vara din, lycklig att jag har dig. Jag ger dig mitt hjärta för evigt.
Han sa de orden till mig, och sedan låg han med en annan. Jag sa aldrig så till honom. "Jag älskar dig" kunde jag säga, för det gjorde jag då. Resten då? Det sa jag inte för att jag visste att det inte var sant och jag talar helst sanning.
Vänner flyttar ihop, vänner förlovar sig, vänner blir gravida, vänner flyttar, vänner försvinner. Det är nu vi blir vuxna. Men är alla redo? "Klara färdiga gå"? Nej, inte jag. Jag behöver vara liten. Snälla, bara ett tag till. Sedan kan jag växa upp, sedan kan jag börja limma och laga. Men nu vill jag bara vara. Bara vara liten igen. Det är allt jag kan klara av just nu. Jag klarar av att vara i ett mellanläge där allt är okej. Kan allt bara vara okej igen? Snälla livet, gör allt okej igen.
Kollar på lite gamla bilder. Bilder på mig själv, på vänner, på gamla pojkvänner. Tänkt vad livet går undan när man är i tonåren och når 20-åren. Man har hunnit byta vänner ca 100 gånger, man tror man har levt, varit lycklig och sedan blivit krossad, nertrampad och förstörd.
Min teori är att man i tonåren får uppleva så otroligt många känslor som man inte är redo för, som gör att man blir förstörd, och att man sedan när man träffar "den rätta" och ska bilda familj och ha en sjukt tråkigt jobb som man hatar, det är då man börjar jobba med limmet. Man börjar limma och laga allt som gick sönder under de första 20-25 åren. Det innebär alltså att livet först går ut på att bli förstörd för att sedan gå ut på att spendera resten av livet med att laga allt. Herregud vad många saker inombords som gick sönder. Mer för andra än för vissa. Men trasiga, ja det är vi allihopa.
Ser bilder på en föredetta pojkvän. Vem är han? Det är bara 3 år sedan vi sågs, sedan vi älskade varandra, ÄLSKADE varandra, och nu vet jag knappt vem han är? Livet. Det är det det är. Man glömmer, förtränger. Går vidare. Man använder andra människor som tidsfördrifter. Varför? För att få livet att gå fortare?
Du är den vackraste på hela jorden. Jag älskar dig. Det kommer alltid vara vi. Jag är så lycklig att få vara din, lycklig att jag har dig. Jag ger dig mitt hjärta för evigt.
Han sa de orden till mig, och sedan låg han med en annan. Jag sa aldrig så till honom. "Jag älskar dig" kunde jag säga, för det gjorde jag då. Resten då? Det sa jag inte för att jag visste att det inte var sant och jag talar helst sanning.
Vänner flyttar ihop, vänner förlovar sig, vänner blir gravida, vänner flyttar, vänner försvinner. Det är nu vi blir vuxna. Men är alla redo? "Klara färdiga gå"? Nej, inte jag. Jag behöver vara liten. Snälla, bara ett tag till. Sedan kan jag växa upp, sedan kan jag börja limma och laga. Men nu vill jag bara vara. Bara vara liten igen. Det är allt jag kan klara av just nu. Jag klarar av att vara i ett mellanläge där allt är okej. Kan allt bara vara okej igen? Snälla livet, gör allt okej igen.
Kommentarer
Trackback
