Confused feelings
Just nu känner jag mig enormt ledsen, lättad, besviken, glad och arg på mig själv. Det är jättekonstigt, men så är det. Med allting som händer i mitt liv nu kom jag fram till, mot min vilja, att jag inte har varken plats, tid eller ork att ha två hundar, och även om valet av vem jag skulle behålla var grymt svårt så valde jag att behålla den äldsta, Neo, då han är lite speciell och för att han är gammal och jag vet inte hur många år han har kvar i livet.
Det betyder alltså att vi lagt ner mycket tid på att hitta någon som skulle kunna ta hand om Kiera, och med hjälp av en vän till mamma så hittade vi en familj där hon kommer bli älskad och blir en i familjen, precis som jag vill att hon ska få vara.
Nyheten om att familjen valde att ta henne kom så plötsligt, även om jag vet att det är svårt att inte fastna för min lilla underbara sötnos. Jag känner mig helt tom inuti samtidigt som jag är lättad över att jag nu vet vad som händer och att hon kommer få det bra.. Herregud, mina hundar är som mina bebisar, mina barn. Och nu förvinner en av dom ifrån mig. Det är jättejobbigt, och jag vet inte vart jag ska ta vägen just nu....
Även om jag vet att jag kommer kunna träffa henne så känns det som om hon inte finns mer...
Jag känner mig som en svikare som bara lämnar bort henne, även om det inte alls är så. Men det är så för henne, hon som inte förstår varför. I detta nuet önskar jag att hon inte alls kommer komma ihåg att hon varit min i 5 år..
Kommer sakna mitt lilla lyckopiller, kommer sakna att bli välkomnad med massa pussar och gny när man kommer hem. Kommer sakna min fina tjej.
Det betyder alltså att vi lagt ner mycket tid på att hitta någon som skulle kunna ta hand om Kiera, och med hjälp av en vän till mamma så hittade vi en familj där hon kommer bli älskad och blir en i familjen, precis som jag vill att hon ska få vara.
Nyheten om att familjen valde att ta henne kom så plötsligt, även om jag vet att det är svårt att inte fastna för min lilla underbara sötnos. Jag känner mig helt tom inuti samtidigt som jag är lättad över att jag nu vet vad som händer och att hon kommer få det bra.. Herregud, mina hundar är som mina bebisar, mina barn. Och nu förvinner en av dom ifrån mig. Det är jättejobbigt, och jag vet inte vart jag ska ta vägen just nu....
Även om jag vet att jag kommer kunna träffa henne så känns det som om hon inte finns mer...
Jag känner mig som en svikare som bara lämnar bort henne, även om det inte alls är så. Men det är så för henne, hon som inte förstår varför. I detta nuet önskar jag att hon inte alls kommer komma ihåg att hon varit min i 5 år..
Kommer sakna mitt lilla lyckopiller, kommer sakna att bli välkomnad med massa pussar och gny när man kommer hem. Kommer sakna min fina tjej.
Kommentarer
Trackback
