3 – Min familj
Min familj hade länge varit en typisk kärnfamilj. Jag kommer ihåg när jag gick i första året på gymnasiet och såg mig omkring bland mina vänner. Allas föräldrar vad skilda förutom kanske 2 stycken, och mina såklart.
Jag skrev en krönika som jag fick högsta betyg på, en krönika som berörde. En krönika som verkligen visar hur jag tycker och tänker. Jag kände mig så stolt över det jag skrivit, upplägget och framförallt budskapet.
Ca 2 år senare visade det sig att halva min krönika var en bluff.
Idag är jag lite äldre, och vill iallafall tro att jag är lite klokare, att mina ögon är lite öppnare. "Det är lätt att vara efterklok", jotack. Nu inser jag så mycket som jag inte förstod då. Allt hänger ihop.
Jag har en underbar far och en underbar mor. Ja, till och med en underbar bror. Jag älskar dom alla tre. Men inte tillsammans. Det gjorde jag inte en stund innan skilsmässan heller, det vet jag nu.
Ni förstår, det här är väldigt svårt att skriva om. Jag har nog inte riktigt haft någon att prata ut om det här med. Och så delar jag detta med er. Så många som inte känner mig. Men vet ni vad? Jag tror det är bra.
Det är så att det inte bara är jag som är ett såkallat "skilsmässobarn", ni vet, dom där i lågstadiet vars föräldrar hade vänstrat och barnen blev dömda att bli förlorare. Det är ju så tragiskt att man blir mörkrädd.
Trots att jag är ett sent "skilsmässobarn", så har det nog stärkt mig. Jag stod med ena foten i vuxenvärlden och andra foten i trotsiga tonårsvärlden. Men såfort nyhetsbomben om att mamma och pappa skulle skiljas, så klev jag in med båda fötterna i vuxenvärlden. Jag blev den som var stark, den som skulle "fixa det här".
Har jag fixat det?
Jag vet inte.
Även fast det här skulle bli ett inlägg om min familj, så fick ni veta detta istället. Anledningen till det är att jag inte längre har en riktig familj, och jag vet många som känner precis likadant. Därför kändes det mer givande att dela med mig av detta, och kanske få dem som är i den situationen jag var i att förstå att dem inte är ensamna.
Jag skrev en krönika som jag fick högsta betyg på, en krönika som berörde. En krönika som verkligen visar hur jag tycker och tänker. Jag kände mig så stolt över det jag skrivit, upplägget och framförallt budskapet.
Ca 2 år senare visade det sig att halva min krönika var en bluff.
Idag är jag lite äldre, och vill iallafall tro att jag är lite klokare, att mina ögon är lite öppnare. "Det är lätt att vara efterklok", jotack. Nu inser jag så mycket som jag inte förstod då. Allt hänger ihop.
Jag har en underbar far och en underbar mor. Ja, till och med en underbar bror. Jag älskar dom alla tre. Men inte tillsammans. Det gjorde jag inte en stund innan skilsmässan heller, det vet jag nu.
Ni förstår, det här är väldigt svårt att skriva om. Jag har nog inte riktigt haft någon att prata ut om det här med. Och så delar jag detta med er. Så många som inte känner mig. Men vet ni vad? Jag tror det är bra.
Det är så att det inte bara är jag som är ett såkallat "skilsmässobarn", ni vet, dom där i lågstadiet vars föräldrar hade vänstrat och barnen blev dömda att bli förlorare. Det är ju så tragiskt att man blir mörkrädd.
Trots att jag är ett sent "skilsmässobarn", så har det nog stärkt mig. Jag stod med ena foten i vuxenvärlden och andra foten i trotsiga tonårsvärlden. Men såfort nyhetsbomben om att mamma och pappa skulle skiljas, så klev jag in med båda fötterna i vuxenvärlden. Jag blev den som var stark, den som skulle "fixa det här".
Har jag fixat det?
Jag vet inte.
Även fast det här skulle bli ett inlägg om min familj, så fick ni veta detta istället. Anledningen till det är att jag inte längre har en riktig familj, och jag vet många som känner precis likadant. Därför kändes det mer givande att dela med mig av detta, och kanske få dem som är i den situationen jag var i att förstå att dem inte är ensamna.
Kommentarer
Trackback
