Long time no see.
Min första riktiga kärlek hette Henrik och vi blev tillsammans 19 oktober 2006, och efter det satt vi ihop i två år. Han var min bästa vän och min första riktiga kärlek. Han var så intelligent och så charmig. Jag var alltid så stolt över att just han var min. Jag är så glad att jag har haft honom i mitt liv. Jag är övertygad om att han till viss del formade mig till den jag är idag. Så lärde han mig kärlek. Det kommer jag alltid vara tacksam för.
När vi gjorde slut skrev han en kärleksförklaring till mig. Det var det vackraste jag någonsin hade läst. Vackrare än allt just då. Han skrev rakt från hjärtat. Ibland när jag tvivlar på mig själv brukar jag läsa den och jag gråter varje gång. Tanken på att någon någonsin kan ha älskat mig så mycket rör mig djupt inne i hjärtat.
Förutom det stora riktiga som jag lärde av min kärlek till honom hade vi riktigt roliga år ihop. Vi bråkade mycket. Väldigt mycket, men jag antar att man gör det när man är så galet kär i någon. Man bryr sig på nåt sätt mer än vad som är hälsosamt för en. Men det är äkta och på riktigt.
Min första kärlek.
En sån här person lämnar ett stort avtryck i hjärtat, och även om jag inte har pratat med Henrik på väldigt länge, så är jag övertygad om att jag alltid kommer vara glad för den kärlek han lärde mig fanns.
Tack!
