linawilhelminakallqvist

En av mina största förebilder här i livet är faktiskt min bror, även fast han inte vet om det. Egentligen visste jag inte heller om det själv förrens idag. Hur mycket vi än tjafsar och hur mycket dumma saker vi än säger till varandra, så är han faktiskt den person som jag verkligen ser upp till. Det han tror på håller han sig vid, han viker sig aldrig, vilket gör honom till den starka och respektabla person som jag anser att han är. Han är en person med mycket charm och karisma och jag är övertygad att han kommer lyckas bra i livet, då han är enormt vältalig. Även fast han kan vara lat och inte lägga energi på saker så kan han lika gärna ge sig fan på att lyckas, och när han gör det, då lyckas han också. Jag har lärt mig mycket av min bror och det planerar att fortsätta göra det.

Idag var en dag jag aldrig kommer att glömma. Idag tog min förebild sin student, och gav mig ett av de finaste minnena jag kommer ha med honom:
De stod på scenen och deras rektor hade precis haft tal. Det var dags för rektorn att klippa bandet för att låta eleverna springa ut, nerfrån scenen. Jag, som var ansvarig för kameran och att ta bilder, stod såklart längst fram, framför Marcuz. Jag hinner ta ett kort när bandet klipps och han tar sats för att springa ner. Mer än så hinner jag inte. Han springer ner från scenen skrikandes, rakt fram till mig, hans lillasyster, kramar mig och lyfter upp mig i luften samtidigt.
Jag är inte en så blödig person i vanliga fall, men här fick han, Marcuz Källqvist, min underbara bror, min förebild, mitt "samma kött och blod", mig att gråta.